”Till mina föräldrar. Till mina barn. Till stillheten och friden”

Ivan Stüffe: Båt
Foto: Ulla Randén

Foto: Ulla Randén

Foto: Ulla Randén

Sista kulturmötet före jul, kvällen är Ivan Stüffes och det är överfullt i kyrkan. En gjuten ängel med gloria i blått glas sitter på predikstolen och ser på med outrannsaklig min. Omgiven av sina skulpturer ger Ivan en livsberättelse från födelsen 1936 och fram. Den handlar om ett barn som fick vara med de vuxna: Jag fick gå mellan farfars ben, han hjälpte mig hålla när jag skulle lära mig gå med lie, säger han och visar upp sin farfars orv. De vuxna männens arbete då i norra Värmlands skogar var annars flottning, timmerhuggning och kolning. Hans mamma tog en kurs i fotografi på Hermods. Nu visar Ivan en serie svartvita bilder han själv tagit, en dokumentation av de kanske allra sista kolmilorna. Ett stycke svensk historia, ett stycke liv. Förbundet med en andlig navelsträng till dikterna (Rumi, Dan Andersson, Folke Dahlberg, Ekelöf) till konstskapandet och till religionen och det transcendenta. Sedvanlig helgsmålsringning och Ivan läser Till kärleken av Dan Andersson. Sedan sätter han på sig hatt och rock, tar sitt orv och med It´s time to say goodbye med Sara Brighton som utgångsmusik går han kyrkgången ner, som om han bara gjort ett gästspel i tillvaron och nu går sin väg. Ute brinner marschallerna i gruset, och på café Olivia bjuder Moonkee Horne till After Church. Där fortsätter trängseln ännu några timmar.

Ivan och hans dotter Rakel.
Foto: Ulla Randén

Quarttsiluni: Läsning ur På tungans tröskel, arktiska dikter. Foto: Ulla Randén

After Church på café Olivia.
Foto: Ulla Randén